Karpe Diem

På tåget som tog min från Nykarlebyn till Åbo tänkte jag, jag tänkte säkert, jag tänkte på att jag kanske aldrig kommer ha koll, jag tänkte på att jag kanske inte kommer att förändra något det här året. Men jag tänkte också på att det här året kanske inte kommer att banka skiten ur mig och inte heller överumpla mig med sockervadd. Jag tänkte att det kanske blir en ännu bättre fortsättning på ett kalasbra 2016. Jag tänkte att jag kanske orkar ta tag i något, reda ut något, vara tillfreds med mig själv och i allmänhet. Ett år är bara ett år tänkte jag. Det tänkte jag kanske.

Någonstans där, innan bytet i Böle och på perrongen i Böle och på slutsträckan till Åbo tänkte jag på Karpe Diem, som jag upptäckte under mitt Norgeår, och letade upp deras nya album på Spotify och lyssnade om och om igen. Jag lyssnar fortfarande om och om igen, till och från Arken, medan vi dricker vin och medan jag handlar middag, ut och hem igen. Jag skrev till syrran att det här är GULD, mitt år börjar med det här guldet som får mig att minnas musikglädjen som ligger så nära inspirationen och kreativiteten och livslusten. Gott nytt (skriv/feelis/upptäckts)år!

Publicerad 29.01.2017 kl. 14:03

2017

Det bådar gott när det nya året sjungs in med Disneyklassiker och fina vänner (hjärta). Men även om det egentligen inte säger något om hur året kommer att bete sig, är det ett upplyftande ögonblick att återuppliva bloggen med. Så varsågoda: bilder på livsbejakande (berusad) vrålsång och en del av alla lysande personer jag inledde 2017 med! (Aningen sent, men hallå, det är ju ännu januari.)

Publicerad 28.01.2017 kl. 22:36

Den här bloggen

Jag vet inte vad den här bloggen är till för. Det finns ingen enhetlig helhetsbild, struktur eller nisch. Är den en plattform för mig att dela mina texter och poesi på? Är den ett ställe för vardagspoesi, som en blogg eller dagbok skriven i avhuggna fraser (koder?) förklädd till poesi? Är den mina iakttagelser? Är den en plats för tips om sånt som inspirerar och lyfter mig? Är den mitt offentliga fotoalbum (för att jag inte vill/vågar dela bilder på fb)? Är den ett sätt för mig att dela med mig av min vardag i "det här händer nu"-format? Jag vet inte, den är väl allt det där? Får en blogg vara så spretig? Följer nån en spretig blogg med ful design, eller vill folk veta vad de kan förvänta sig? Måste nån följa?

Ett som är säkert är att det är frustrerande och tråkigt att följa en blogg där uppdateringen sker jäkligt sällan, eller med långa uppehåll. Det är väl lite dit jag vill komma, jag vill uppdatera, inte bara uppdatera bloggen utan uppdatera er, någon, mig(?) om vad som har hänt, vad som händer, vad som sker i huvudet. Även om jag inte begriper varför någon skulle vara intresserad av vad som händer i någon annans vardag (förutom nära vänner då kanske, men de borde ha en annan kanal för att få reda på sånt). Jag försöker lära mig att vara intresserad av min egen vardag, redan det är svårt för mig ibland (fast va fan, den behöver ju inte vara intressant, den får vara tråkig och ful och ensidig tills den avbryts). Jag känner också att mina egna texter i dagboksstil på bloggen inte intresserar mig, men det får mig bara att inse att jag behöver jobba på mitt skrivande. Förut var jag bra på att dra vardagshistorier på ett underhållande sätt (anser jag själv alltså).

Frågan är dock, skulle jag skriva om min vardag om jag bara skrev för mig? Eller är det nåt slags socialt och självupptaget tryck (i ett individualistiskt skitsamhälle) på att dela med sig, visa upp, övertyga andra om, ja vadå? Att jag är något särskilt? Att jag är precis som alla andra? Att jag lever ett festligt/äventyrligt/händelserikt liv? Nä. Jag vill ju skriva ärligt, jag ogillar yta. Men det finns en skillnad mellan ärligt och privat, åtminstone för mig i det här sammanhanget, på en sån här plattform. Jag måste ju tro att andra är intresserade och vill läsa om min vardag, eller att någon förväntar sig att jag ska skriva om det, varför skulle jag annars göra det?

Eller går jag faktiskt bara på känsla? På inspiration, på kreativitet. Råkar det bara komma ut i det format och/eller stil som det gör? Jag tror det. Det finns en sann skrivglädje varje gång jag öppnar ett nytt inlägg, men därför skriver jag bara när jag känner för det. Jag ska försöka känna för det oftare och ta mig tid när jag känner för det. Den här bloggen blir nog aldrig nischad. Så får det vara. Det spelar ingen roll vad andra är intresserade av, jag lär nog inte anpassa mig hursomhaver.

Men hej, verkligen kul om ni läser trots spretighet och blandad kvalitet! Och vill ni se mina outfits får ni leta upp mig, vill ni se nån selfie här och där får ni följa mig på instagram, vill ni läsa om min ärligaste och tråkigaste och svåraste och roligaste vardag får ni stjäla min dagbok (nä det får ni inte), vill ni läsa mer poesi får ni övertyga nån om att ge mig en chans att dela den någon annanstans, vill ni höra mina åsikter får ni diskutera med mig (jag har många, jag lovar, men det finns så många andra kloka(re) och (mer) begåvade skribenter som ofta har utryckt dem bättre än mig redan), vill ni se inredningsbilder/matbilder/glansbilder ur min vardag får ni bli besvikna, och vill ni ge mig nån slags feedback fast jag kanske är envis och inte ändrar på skit (eller så gör jag det, om förslagen är bra) får ni väldans gärna göra det!

Jag har laddat nu i flera månader för att kunna skriva, skriva något annat än fraser i telefonens anteckningar och i pyttesmå anteckningsblock. Ivern har börjat leta sig ut i fingrarna nu, kanske för att levandet har lugnat ner sig lite, kanske för att jag inte är orkeslös varje dag efter jobbet längre, kanske för att jag har landat igen, kanske det kanske. Inspirationen bubblar igen. Det började lossna på allvar när jag lyssnade på intervjuer med Jonathan Johansson, Silvana Imam och Liv Strömquist i Värvet, för att de pratade om kreativitet och sina processer och bara var allmänt kloka och för att jag kände att jag vill det här, eller något liknande, hur det nu slumpar sig, men jag vill. Skriva. 

(Ajjo, har förresten upptäckt det här med poddar nu tusen år efter alla andra, därav Värvet. De ger mer gnista till mitt stundom monotona knegarjobb.)

Det är väl det den här bloggen är till för, att skriva, vad som helst, för ingen eller vem som helst. För mig mest.

Publicerad 28.07.2016 kl. 16:02

Illusionen om skamlöshet

Ljudlöst PANG någonstans i bröstet
landar i magen och sprider illamående
vandrar runt i korridoren
måste hitta nån att fråga
Är jag hemsk?
Har jag sjunkit för lågt?
inte lägre än du

Vet ju att jag inte borde
och att jag lätt kunde avstå
men det kittlar lite
är lite förtjust i min dåliga moral
så jag säger ja ja ja till allt
Är jag hemsk?
Kan jag sjunka lägre?
sjunker lika lågt som dig

Vilken bedrift

Drömde att du sköt honom
PANG
blev så jäkla skrämd
vaknade halv fem på natten
torr i halsen

 

 

(I köket med igenimmade fönster, dansade runt i punktakten med cigaretten i munnen, omgiven av röken och hettan, log skamlöst, så skamlös på ytan. Liknade någon som klär i skamlöshet.)

Publicerad 02.06.2016 kl. 19:15

Skriver post-it-lappar

Ska:

  • öva på att säga "ja älskar de/er"
  • öva på att säga vad som helst utan att oroa mig för att låta dum
  • öva på att säga dumma saker och ge fan
  • öva på klacksparkar
  • springa regelbundet tre gånger i veckan och
  • inte glömma hur mycket jag älskarrr det
  • utforska Utrechts södra delar
  • köpa en ny penna att anteckna med på föreläsningarna 
  • köpa en ny bh och/eller en bok
  • köpa blommor (så att mitt rum blir mindre fult)
  • spela biljard
  • skriva vykort
  • skriva
  • sluta tänka på snus
  • undvika minnesluckor
  • sova på natten
  • dansa till kalaspunk eller bara kalaspunkdansa
  • höra av mig om jag vill dig något
  • låta magin hända
Publicerad 14.03.2016 kl. 23:50

(S)vacklar

Klibbar fast under era alternativa trendriktiga skor
Iscensatta instagrambilder -är ingen konst
fyller dagarna med livlösa platser och ogenomförda planer
fyller år -Hurra
tuggar minnen, poppar popcorn
är ilsken, tas inte på allvar
kallas feisty: sexualiseras
har ett gulligt ansikte
går ut i parken
ser en fågel, den är stor, jag kan inget om fåglar eller växter
undrar om moffa är besviken
fågeln är nästan genomskinlig
vill bara synas och genomskådas
och ha någon vid min sida            KÄNNAS höras beröras
Varför kan jag inte alltid
vara upplyft som när musiken och solen i ögonen krockar
i en fantastisk explosion!
Vad är våldsamt?
är så regelskadad att det skrämmer mig
tvekar tills det blir försent
(Överrösta mig, trösta mig)
Ert statussökande väcker flyktkänslor gör mig ensam
har alltid flyktkänslor
fantiserar om sand och värme och berg varje gång jag träffas av solen
vill bara gå och gå och gå och aldrig komma fram till ?
Har ingen aning om vad jag saknar
väljer mellan ytterligheter
hög eller låg
Fastnar i stolen och i vakenhet
varje natt
Börjar tro på honom som ser maffian överallt, som tror att de ligger bakom allt
jämför politiker med terrorister
även om terrorister inte finns i vår vita osynlighet
Har sån förbannad huvudvärk
av för mycket sömn
saknar fantasin om kärlek
vet knappt var jag är
Döda MTVtimmar
Skogslösheten sänker hjärtat

Vad är den där friheten dom talar om?

Publicerad 13.03.2016 kl. 23:23

Regelskadad

Igår var jag i Amsterdam med två spanska girlos. Planen var att jag skulle ta tåget hem till Utrecht tidigare än de. Problemet var bara att en av dem hade discount på sitt kollektivtrafikkort och jag hade anslutit mitt kort till hennes discount, så om jag skulle bli kollad i tåget skulle det se ut som om jag försökte komma undan med att betala mindre än jag borde för resan och därmed kanske få böter (eftersom hon inte skulle vara där och kunna bekräfta discounten).

När jag som regelskadad finländare (och nojig person) insåg det började jag oroa mig för eventuella böter flera timmar i förväg och frågade mina medresenärer om de trodde att jag kunde ändra det på något vis så att jag kunde betala två euro mer. Min spanska kompis skrattade åt mig och tyckte att min finskhet var förtjusande. Hon viftade bort hela saken och sa att jag knappast ens skulle bli kollad och att de isåfall antagligen bara kollade att jag hade checkat in (och därmed betalat). Sist och slutligen kom hon hem med samma tåg som mig så jag kunde pusta ut (dessutom dök givetvis ingen kontrollant upp).

Samma kompis hade glömt sitt studiekort häromdagen när vi begav oss till biblioteket, vilket man behöver för att bli insläppt. Vakten reagerade naturligtvis, men till min stora förvåning visade han medkänsla och släppte in henne i allafall. När vi kom in i biblioteket mumlade jag till henne att det där aldrig skulle ha hänt i Finland.

Om det är något jag verkligen ogillar med Finland och inte saknar (långt ifrån det enda dock) är det den där regelfetischen och auktoriteters vägran att tumma på reglerna. Jag håller inte med min spanska kompis om att det var lustigt och bedårande att jag reagerade som jag gjorde. Det är nog mera skrämmande (och stressande) än bedårande, för kom igen, det gällde två focking euro och ett ärligt misstag.

Publicerad 06.03.2016 kl. 18:26

Delft

   

I lördags spenderade jag dagen i Delft. Jag var inte ur fokus, även om bilderna är det (måste lägga undan pengar till ett nytt objektiv så fort jag har några pengar att lägga undan). Vi traskade runt i timtal och även om vårsolen sken förbannade jag att långkalsongerna blev hemma (i Finland?), men jag njöt trots mina frusna ben av småstadsatmosfären, synen av människor på uteserveringar och roende längs kanalerna, öde stadsbilder, kanalhus och husbåtar, sällskapet och arkitekturen (även om jag börjar bli lite hemmablind för den).

Och även om det låter bakvänt (jag är lite bakvänd) njöt jag allra mest av tågresan tillbaka. Vi hamnade i den tysta vagnen så mina medresernärer fick inte lov att prata med mig, vilket jag uppskattade för då kunde jag lyssna på Håkan och se ut över plattlandskapet istället och fundera på min käraste illusion av livet påväg.

Publicerad 01.03.2016 kl. 23:58

Hår

Jag har funderat en del på hår. I've been feeling blue, så jag tänkte att mitt hår borde reflektera det. Fast å andra sidan, det blir svårt att fortsätta känna sig låg med blått hår. Men det funkar ju om man känner sig upp(åt) i det blå också.

2009 förvandlades mitt hår plötsligt från rakt till lockigt, samtidigt som jag kom till nya insikter och blev någon ny. Jag färgade håret rött/oranget och hittade hem i mig. Jag kollade igenom bilder på hur mitt hår har sett ut efter det, så här kommer nu några år av hår:

   

   

Synd bara att jag är så fOcking nöjd med mitt naturliga nästanblonda hår just nu. Förändring fröjdar och skulle inte sitta helt fel just nu, men det finns kanske annat som vore vettigare att försöka förändra än hår just nu. Jag ska nog fundera ett tag till. Ps. Insåg just att min lågstadiedröm om långt hår utan pannlugg har gått i uppfyllelse! (Jag upplevde en katastrofincident i slutet av 90-talet när mamma fick för sig att klippa mitt hår riktigt kort och pojkaktigt och det ville aldrig riktigt återhämta sig.)

Publicerad 24.02.2016 kl. 23:45

Rus

Jag vaknade klockan nio och var utvilad, vilket gjorde mig alldeles upprymd. I tre veckor har jag vaknat mellan klockan tre och fem på eftermiddagen, men nu har jag lyckats vända på dygnsrytmen. Vet ni hur bra det känns när man vinner en dag och solen skiner så fans? 

STÖRRE ÄN SÅ HÄR

Jag cyklade med Håkan i öronen i morgonsolen och det spelar ingen roll om jag är en förlorare sen jag var sjutton år för jag är sparkly igen! När jag gick genom biblioteksträdgården blev jag bländad av solen och dårnjöt när jag kände doften av vårsnubbarnas cigaretter. Ochochoch jag kan inte understryka nog hur mycket jag älskar att studera genusvetenskap, idag önskade jag att föreläsningen skulle hålla på längre så att gästföreläsaren (som är känd aktivist - även om han påstår att han inte är en aktivist - och Zwarte Piet motståndare här) kunde fortsätta tala och tala och tala. Jag blir rusig av alla icke-normativa perspektiv som gör att allt känns fint för en stund. Och jag blir rusig av att höra om den politiska situationen i Nederländerna även om det gör att allt känns fult för en stund. Hur samhället inte kan intressera folk kommer alltid att vara en gåta för mig.

Och om jag fick bestämma skulle det krävas av alla, och framförallt västeuropeiska politiker, att studera postkolonialism och genusvetenskap. Men nu får jag ju inte det. Ännu.

Jag har haft lust att skriva hela dagen men det bara bubblar och rusar och inget vill riktigt fastna på pappret, så nu skriver jag om ruset istället.

Sammanfattning: Bra rus = vårsol, cykling, Håkan, snubbar som omges av cigarettdoft, genusvetenskap och politik.

 

Publicerad 23.02.2016 kl. 21:10

23

   

   

Innan jag blev sjuk och grubblande hade jag födelsedag som firades med brunch, daydrinking i en kyrka som är omgjord till bar och en fest med 70-tals tema! Festen glömde jag tyvärr bort att dokumentera digitalt, men den var ganska hejdundrande kalasig med många kära och ännu flera obekanta personer, haha. På sista bilden stoltserar jag med en av många fina presenter, en (jobbigt)rosa tygkasse med texten: "Eat pussy, it's organic". Jag älskar att ha en egen dag, speciellt när den innehåller fina vänner och kämppisar (och presenter och hälsningar från kära och 70-tal). Tack ska ni ha, puss och kram.

Publicerad 21.02.2016 kl. 22:21

Vinterdvala (under ytan)

Det är märkligt ibland när man står stilla hur ens liv bara rör sig inuti tankarna, medan livet ändå på något vis forsätter utanför, utan en.

Jag har varit febersjuk i sju dagar och inte lämnat huset. Sju dagar som alla har förflutit på samma vis. Jag har legat i sängen, jag har kolla på tv-serier och filmer, jag har ringt mamma och jag har beklagat mig för mina kämppisar. Trots att allt på ytan har stått stilla i sju dagar - sju händelselösa dagar utan frisk luft, utan energi, utan stimulans - har turbulens, kaotisk obalans rått inuti.

Jag har tvivlat på allt jag gör och inte gör, jag har tvivlat på allt jag vill och jag har undrat när det vänder, undrat när jag äntligen ska lyckas vända på allt. Jag har funderat på alla illusioner jag har krossat, trots att de är så fina, så livsbrusiga, funderat på mitt rationella behov av att krossa dem. Jag har undrat när jag slutade vara spontanitetsiver, en optimist med förkärlek till detaljer, när slutade jag lägga märke till detaljerna? Jag har sörjt mina oförmågor och min oundvikliga ensamhet.

Jag har blivit sviken och sårad för att jag ville tro på att alla jag omger mig med handlar enligt samma moral och att alla lyssnar till samma medkänsla och känner samma empati. Men jag har också känt tacksamhet över att jag har kämppisar som bakar kakor åt mig mitt i natten, tröstar mig och säger att jag förtjänar bättre. Vilket jag gör. Jag har vetat det länge, att jag förtjänar bättre än dig. Det gör inte ont att förlora dig. Det gör ont att känna sig felbehandlad. Därför har du spökat i mitt huvud under dessa nätter.

Jag har kommit till insikt, som förklarar det jag har mått dåligt över i sju år och jag känner en enorm lättnad och en gråtfärdig rädsla över den insikten. Jag vill inte bära den som en hemlighet, men jag är inte redo att definiera den för andra. Det är en kamp i huvudet, det känns svårt för att jag alltid har proklamerat att vi borde prata om allt, synas och höras i en öppen dialog för att skapa förståelse, för att mötas, för att utmana och ifrågasätta alla normer och tabun. Men det är lättare när man känner sig stark av normbrytet och inte svag och utsatt. Jag ringde mamma och delade med mig, för att inte bära på insikten ensam, för att bearbeta den, för att göra den mindre hemlig. Jag tänker inte må dåligt över den. Det är ingen skamlig hemlighet, men den är min tillsvidare.

Idag gick jag ut i solen. Medan det rådde vinterdvala hos mig har det blivit vår utanför. Det kändes enormt livsbrusigt och jag visste omedelbart att jag kommer att klara mig fint. Jag är okej. Min kaotiska obalans kan jag göra till min styrka, för jag är hellre den som blir sviken än den som sviker, jag är hellre den som inser att jag inte är ensam än den som mår dåligt i ensamhet, jag är hellre den som reflekterar över det jag gör, tänker och tycker än den som blundande glider genom livet, jag är hellre den som bryr sig om orättvisor än den som försöker tysta andra. Jag tror på mamma när hon säger att det ordnar sig, för det är upp till mig och jag tror på mig.

Sju dagar, sju år och sju sorger är över nu. 

Publicerad 19.02.2016 kl. 20:28

Reselistan

Vilken är den varmaste respektive kallaste resan du gjort?

Vietnam, Thailand eller Dominikanska republiken var nog varmast, men jag minns inte att jag skulle ha lidit av temperaturen, förutom möjligen i nån buss utan luftkonditionering i Vietnam. Jag har svårt att få nog av värme. Kallaste resan var antagligen nyåret 2012 i Levi, men Köln i november bjöd också på råkyla.

På bergsvandring i Sapa blev vi ledsagade av ursprungsbefolkningen

Hur länge varade din längsta resa?

Om jag inte räknar med mina 10 månader i Norge och Nederländerna just nu, är det mina tre veckor i USA.

Vad är ditt favoritsätt att resa på?

Buss! eller färja. Jag älskar att sitta och lyssna på musik och se ut över landskapen. Att åka färja i Norge och Kroatien är focking ljuvligt, älskar den påvägheten. Buss och nattåg i Vietnam var också en av de mest imponerande, konstiga och videunderliga reseupplevelserna. Jag fick se massor. Jag har också en förkärlek till cykelresor.

Cykeltaxi i Vietnam var något av det mest skrämmande, underliga och skämmiga färdmedlet jag åkt med.

Att färdas med hyrbild är inte så illa det heller, speciellt inte när bilen är en rosa bubbla

Favoritland att resa i?

Överraskande nog USA, på grund av alla fördomar jag hade innan jag reste dit och hur överrumplad av mångfalden och landskapen jag blev när jag kom dit. Jag körde en fallfärdig bil på sinnessjuka mototrvägar och var livrädd, jag vandrade och klättrade i berg, jag överväldigades av bohematmosfär med bon fires i Grand Marais, jag blev illa till mods av plattheten i North Dakota, jag tältade vid Lake Superior, jag blev stoppad och inkallad på förhör på gränsen mellan Kanada och USA och jag hade det bästa av sällskap. ALLT gav mersmak. Men Vietnam och Norge kommer nog inte långt efter, vill absolut resa tillbaka till Vietnam och resa längs hela kusten.

Vi tältade illegalt på en privatstrand vid Lake Superior

North Dakota

Berätta om en resa som inte blev som du trodde.

Interrailen 2012. Jag hade just fått studenten och hade för många illusioner om påvägheten. Jag reste tillsammans med en snubbe jag inte kände innan, vilket stundom var påfrestande och ensamt på fel sätt. Dessutom hade vi för lite tid och pengar för att uppleva allt vi ville. Min cykelresa runt Åland blev inte heller som jag hade tänkt. Men eftersmaken efter bägge resor är ändå ganska sweet.

Vi var med och ockuperade Frankfurt under vår interrail

Vad är den turistigaste platsen du varit på?

Diverse Kanarieöar. Uff ja. Jag var där med familjen för att chilla och sola, så turistigheten spelade väl sist och slutligen inte så stor roll.

Vilka tips skulle du ge till en turist som skulle vilja resa till staden du bor i?

Hyr en cykel! I Utrecht finns allt nära, men det är kaotiskt och lite skrämmande att promenera på grund av all cykeltrafik. Det finns massor av mysiga caféer och barer att besöka och om man vill äta vegetariskt/veganskt, lyssna på punk eller bara chilla med vänstermänniskor ska man gå till ACU. Jag skulle också rekomendera att åka båt på kanalerna och klättra upp i domkyrkotornet för utsikt över staden. Second hand affären Episode är också värt ett besök och om man vill röka på är det Culture Boat som gäller. Och ajjo, ta med ett paraply!

Har du några måsten i reseväskan?

En eller flera böcker, musik, anteckningsblock, kamera och skavsårsplåster.

Dina fyra bästa resebilder.

Bästa vet jag inte, det får bli bilder från favoritresor:

USAvandring 2013

Vi besökte en fantastisk ö i Kroatien under backpackerturen 2014

Vietnam 2013

Island 2015

Vad är den sämsta resan du gjort?

Möjligen Köln. Jag hade extrem sömnbrist hela resan och hann inte se så mycket av staden. Sämsta resan till själva resemålet var flygturerna till USA. Allt gick fel, jag blev tvungen att ta sex olika flyg och på det femte ropade någon "FIRE!". När jag äntligen kom fram blev jag tvungen att sova på flygplatsen för att jag hade missat min buss. Dessutom sov jag inte på 24 timmar och min telefon fungerade inte så jag blev tvungen att låna telefoner för att överuvudtaget kunna informera folk om diverse förseningar och missade flyg. Det blev många tårar.

Vart skulle du vilja åka just nu?

Jag har alltid varit väldigt fascinerad av Ryssland och även om min iver att resa dit har svalnat lite de senaste åren är det fortfarande på min topp tre-lista. Just nu har jag också väldig lust på medelhavsländerna, Budapest, vandring i Lappland och det mesta av Asien.

Vart vill du absolut inte åka?

Jag kommer inte på något ställe på rak arm, men möjligen ställen som anses extra farliga för kvinnor, typ Colombia.

Har du någon resa inplanerad inom en snar framtid?

Njaa, jag ska besöka diverse städer i Nederländerna och så blir det förhoppningsvis Italien på våren och Irland på hösten.

 

Jag avslutar med en bild från Norge, som för alltid kommer att vara mitt hjärtas land.

Cyklade runt på natursköna Vaerlandet i Norge i några dagar

Andra resor som inte rymdes med, men som har legat mig varmt om hjärtat är Paris, Tjeckien & Polen, Berlin och alla familjeresor som inte blev nämnda.

Publicerad 27.01.2016 kl. 19:22

Nice guys

"I'm a nice guy"

Nä, för då skulle du inte känna ett behov av att påstå det. Utan istället bara bete dig. som en nice guy, som en bra snubbe, som en person som visar respekt för andra personer och inte bara vet var gränserna går, utan också undviker överkliv, som inte bara undviker överkliv, utan också förstår begriper medkänner vet hur överkliven påverkar drabbar och berättigar trust issues och rädsla, som inte bara förstår begriper medkänner vet utan också förmedlar dag in och dag ut var gränserna går, att överkliv är oacceptabla och att lyssna är key när det gäller att förstå och att man måste förstå hur överkliv påverkar drabbar och berättigar trust issues och rädsla, till sina fellow guys, snubbar, personer, för det får ni vara. Personer.

 

Dessutom har jag skrivit färdigt min essä om representationer av maskulinitet i samtida komediserier idag. Blä, säger jag. Sexism är roligt, säger de. 

 

MEN HEJ! HURRA, säger jag också! För det var min sista essä för den här perioden, vilket betyder att två veckor i bibban är över och att jag är FRI att leva ungefär som jag vill nu(!!!). Därför firade jag och Axel med holländska french fries. Sen mådde vi illa. Men det gör inget, för jag har tid med det också nu. ALLTSÅ!!!

Publicerad 25.01.2016 kl. 21:30

2016, lova så lovar jag

I år ska jag bli sparkly jag lovar

Jag är tillbaka i Utrecht efter jullovet i Nykarlebyn och spenderar all min vakna tid i biblioteket (alla andra tycks göra detsamma för alla bibliotek är smockfulla) med att skriva essäer och plugga inför tent. Men vänta bara! Om en vecka är det över och då ska allt ta fasligt mycket fart! Jag tror på ett lovande år, som fortsättning på en sakrans lovande början.

Innan jag reste tillbaka inledde jag nämligen det nya året på bästa möjliga fartfyllda, bubblande, sprakande, glittrande vis med nära, kära vänner.

Publicerad 18.01.2016 kl. 00:38